En hemlig hemresa...

AHAA! Det var ni inte beredda på gott folk. I ca. två veckors tid hade jag och Bobbie planerat denna hemvända över persmässohelgen, för att kunna träffa så många som möjligt under den korta tiden. Och om det var skönt att se er igen då. Jag är så himla nöjd med den här helgen! Och ni blev så överraskade och glada. Ylva skrek i telefonen när jag berättade att vi var hemma. Sanne brast ut i gråt när jag dök upp på förfesten. Helena blev rädd när hon såg mig i trappuppgången. Hanna hoppade och tjöt så hela hyreshuset hörde. Pappa gav mig sitt äkta leende och Emma visste redan om det. Bara för att pappa är den människan som är mest plump i hela Sverige. Han bara slängde ur sig det när han ringde till Emma precis innan. Snacka om plump! Gah. Jaja, alla blev glada iaf, och det var det som var det viktigaste.

Persmässan var skitrolig! Så roligt att se alla som man inte har sett på ett himla bra tag. Men förfesten hos Alex var nog det bästa. Så mysigt med de underbaraste människorna jag vet. Massa prat.

Gud vad jag älskar alla er. Familjen och världens underbaraste vänner. Det var under den här hemvändan jag verkligen insåg att nu kommer vi splittras på riktigt allihopa. Tex. den fina trion Marta, Ylva och Sanne kommer bosätta sig i Mjöndalen, Stockholm och Umeå. Skaplig spridning.

Hemresan gick suveränt, förutom att vi var skickligt bakis och trött. Jag körde iaf som en Gud. Bobbie berömde mig till och med när vi var framme i Mjöndalen igen. Bobbie sa en sak då, som jag blev så otroligt varm i hjärtat av. Han sa att när han gick upp med packning i lägenheten och såg sig omkring kände han sig riktigt hemma och lycklig. Herregud vad det värmde.

Nu vill vi båda att augusti ska gå förbi fort men bra. Vi har mycket nya saker som börjar snart. Dans och bandy, i stora drag. Det är jobbigt att vara nervös.