Pinsammaste ever.

Jag har precis varit med om det pinsammaste ever. Och då menar jag verkligen ever. När jag kom ur duschen tidigare idag såg jag att någon hade ringt mig då jag dansade. En sekund senare kom det ett sms om att jag hade ett meddelande i röstbrevlådan. Då såg jag att det var ett norskt nummer. Först när jag ringde upp röstbrevlådan insåg jag det pinsamma.

Alla förstår inte det här, men ni som har hört den med egna öron vet vad jag pratar om. Och det var inte vem som helst som ringde heller och lyssnade på den, utan butikschefen på Hm förihelvete! OH MY GOD vad pinsamt. Kan inte någon snälla berätta hur man tar bort den där skiten, som jag spelade in i åttan under tiden Salle och Stens sa "ät gräs!"? Jag ger fan en femma för det.

Iaf så var jag ju tvungen att ringa upp. Vilket jag gjorde, och hon verkade inte bry sig, tack och lov. Hon bad mig komma till hennes kontor imorgon. Och jag hoppas verkligen att det här leder till något! Att jobba på Hm vore ju inte helt fel, menar jag.

Favoriten just nu.

Dansa, dansa, rör på hela kroppen.

Nu har min mage varit instabil i tre dagar. Fan, vad drygt det är. Kan ni tänka er att försöka dansa samtidigt som det känns som att det är ett krig i magen? Jag får springa på toa oftare än vad Emma säger lol. Fan. Hoppas det går över snart.

Annars har jag och B fått en otroligt hög elräkning. Vi båda höjde på ögonbrynen när vi fick den, men tänkte sedan såklart: äsch, vi bor ju i Norge, då är ju allt dyrt.
Men imorse kom vi och tänka på den igen, och att det verkar lite väl dyrt. Så jag gick över till mina kära vänner på bageriet och bad dom se på den. Jag kan ju inte påstå att jag förstod allt som stod där... Dom höjde på ögonbrynen typ 1 km och sa att det var något skumt med det hela. Så en bagare, Johnny, ringde direkt. Det gick bra tror jag. Eller problemet var att vi inte hade valt ngn elleverantör, som jag trodde att vi hade, så vi skulle få en ny, billigare räkning inom några dagar. Tack förlä. Så nu är det ur vägen iaf.

Sedan har jag ägnat hela dagen åt Body Jam. Eller rättare sagt House har varit dagens syssla. Suttit och skrivit ner varenda steg och takten för att sedan nöta in det till musiken. Sen har jag kört danspasset tre gånger. Måste göras. Och det är kul också. Kul som fan. Men nu vill jag ha det gjort.

Åh. Det är så skönt att gå in i vårat kök just nu. För det är fullt med mat! Vi stannade i Torsby påvägen hem för att handla massor. Mums. I like. Nu ska jag klura ut vad jag ska laga för gott åt Bobbie och sen skypa med Emzor. Yes! Kanske köra lite dans igen? Men fan, palla bli svettig igen då.

En hemlig hemresa...

AHAA! Det var ni inte beredda på gott folk. I ca. två veckors tid hade jag och Bobbie planerat denna hemvända över persmässohelgen, för att kunna träffa så många som möjligt under den korta tiden. Och om det var skönt att se er igen då. Jag är så himla nöjd med den här helgen! Och ni blev så överraskade och glada. Ylva skrek i telefonen när jag berättade att vi var hemma. Sanne brast ut i gråt när jag dök upp på förfesten. Helena blev rädd när hon såg mig i trappuppgången. Hanna hoppade och tjöt så hela hyreshuset hörde. Pappa gav mig sitt äkta leende och Emma visste redan om det. Bara för att pappa är den människan som är mest plump i hela Sverige. Han bara slängde ur sig det när han ringde till Emma precis innan. Snacka om plump! Gah. Jaja, alla blev glada iaf, och det var det som var det viktigaste.

Persmässan var skitrolig! Så roligt att se alla som man inte har sett på ett himla bra tag. Men förfesten hos Alex var nog det bästa. Så mysigt med de underbaraste människorna jag vet. Massa prat.

Gud vad jag älskar alla er. Familjen och världens underbaraste vänner. Det var under den här hemvändan jag verkligen insåg att nu kommer vi splittras på riktigt allihopa. Tex. den fina trion Marta, Ylva och Sanne kommer bosätta sig i Mjöndalen, Stockholm och Umeå. Skaplig spridning.

Hemresan gick suveränt, förutom att vi var skickligt bakis och trött. Jag körde iaf som en Gud. Bobbie berömde mig till och med när vi var framme i Mjöndalen igen. Bobbie sa en sak då, som jag blev så otroligt varm i hjärtat av. Han sa att när han gick upp med packning i lägenheten och såg sig omkring kände han sig riktigt hemma och lycklig. Herregud vad det värmde.

Nu vill vi båda att augusti ska gå förbi fort men bra. Vi har mycket nya saker som börjar snart. Dans och bandy, i stora drag. Det är jobbigt att vara nervös.

Vi vill leva nu.

Inte ett enda moln på himmelen och solen lyser för fullt i Mjöndalen denna morgon! Gah, vad glad man blir av solen. Kan inte somna om idag. Bobbie drog precis på sig dom skitiga kläderna för att åka på jobbet. Och jag är ledig ännu en dag. Nu ska jag städa och städa. Sen gå över på bageriet och hänga med mina fina vänner. Jag har inte nämnt Bobbies arbete! Iaf så jobbar han för Isachsen entrepenör som grundarbetare. Alltså, han står och pekar åt en grävare vart han ska gräva och inte, typ. Sen gräver han mycket för hand, ibland hela dagarna, står i bajs (bajskorvar har runnit förbi honom när han grävt). Jobbar från 07.00-19.00, ibland slutar han senare, ibland tidigare. Så han är skickligt slut när han kommer hem. Dock är han väldigt sexig iklädd all skit...
Det är inget graciöst jobb han fått och han blir helt slut, men det är bra pengar. Det som är problemet med detta jobb är att han aldrig kommer orka med bandyn. I juni månad provade han på det här. Han jobbade då till 17 istället för 19 och mat stod färdig på spisen när han kom hem som han kastade i sig för att sedan dra på träning ungefär en timme senare. När han kom hem efter det var det bara sängen som gällde. Det livet gillade ingen av oss.

Men nu i juli är det uppehåll för bandyn så han kan tjäna mer pengar. Dock kommer ju inte det här jobbet funka med bandyn i höst så han måste skaffa ett nytt jobb. Vi är båda överens om det, efter alla dom här dagarna då båda har jobbat skitlänge och båda drar på träning sen kommer vi hem och ser varandra för första gången efter gröttallriken kl 6 samma morgon kl 22.00 på kvällen, då båda ska sova, att vi inte är här för att tjäna och spara en massa pengar den här gången. Utan vi känner hellre att vi vill kunna leva NU och ha kul NU, istället för att jobba skiten ur sig och minnas tillbaka på Mjöndals-tiden som ett jobb, istället för ett liv. Vi trivs så pass bra att det vore skandal att inte leva just nu. För så fort vi båda får en riktig vardag i höst kommer vi få branog med pengar eftersom vi är två stycken, alltså två inkomster samt dela allt på två. Så vi kommer nog kunna spara efter ett tag ändå.

Mm, så är det.

Morgonpromenad upp på berget nu, sedan städning! Puss!

Sen kanske jag ska nämna oss med.

Jag älskar, älskar, älskar honom. Herregud vad han kan få mig att skratta. (Och han ska klippa sig.)

Midsommarafton med mamma och Olle på besök!

Sen har Ylva och Linn varit här på besök. Samt Robins pappa, bröder och Åsa varit här och hälsat på. Vilket var underbart.

Det var en fest häromhelgen...

Såklart förfest hos bestemor och bestefar som var på ferie och spelade golf. Har aldrig träffat någon så golftokig som bestefar. Kanske jag ska säga vad dom heter på riktigt: Anne-Karin och Jan-Martin Carlsen. Där har ni det.

Tillbaka till festen. Massa folk. Skitroliga hela högen. Crasarnas vänner. Alkohol, skratt, musik och snus. Och herregud vad fulla vi var. Helt otroligt vad fulla vi var. Fullast var Robin och Robin. Robin Cras hade suttit i jaccuzin i tre timmar innan alla kom och dragit i sig 7,5:or. Och det var nog inte så några för han kunde knappt sitta i fåtöljen när vi kom. Så jäkla klockren!! Det tog inte lång tid innan jag och Bobbie satt och drog i oss tequila. Sen satte det igång. Cras kompis Vegard stod i köket med Bobbie och hade hävtävling med Whiskey och Cola. Sen var det ju kört... Men vi kom iaf iväg till Drammen. 20 år på alla klubbar, så vi fick chansa överallt eftersom ingen av oss fyllt 20 än. Vi kom in på första stället, men drog vidare efter någon shot. På nästa klubb tog det ca. fem sekunder innan en baotastor vakt kom och drog mig och B ut. Fulla och dryga som vi var hoppade vi över staketet och smög oss in efter det, men det tog även denna gång ca fem sekunder innan han kom och kastade ut oss. Det där gjordes om några gånger. Tänk vad dum man är i det där tillståndet. Till slut gav vi faktiskt upp och tog en taxi hem. Jag tog ut 500 kr den där kvällen och la ut 400 kr på taxi hem till Mjöndalen. Fan.

Nästa dag när vi vaknade kunde man inte annat än skratta. Allt vi ägde låg i en enda röra. Ha ha ha. Sån himla rolig kväll!

Dansen.

En sak jag inte hade räknat med i flytten till Mjöndalen med Bobbie är dansen. Tack vare Kjetil, en kille vi pratar med ibland och som ofta kommer in på bageriet för att prata om jobb för oss, så fick jag den där dansintervjun på det största gymmet häromkring, Akropolis, fem minuter härifrån. Of course hade jag min Robin Cras med mig när jag träffade Ragnhild första gången. Ragnhild var underbar från första stund! Så mottagande (alltså, alla norrmän är helt underbara!) och go. Jag blev anställd direkt och fick ett personal-kort med ett foto av mig på. Vi pratade om vad dom behövde mig i och vad jag hade dansat i mitt liv mm... Sen dess har jag åkt och varit deltagare i Body Jam klasser, som jag senare ska vara instruktör så fort jag är färdigutbildad. Och Body Jam är inte bara en dansstil, utan massa i ett! Så himla kul! Och man är, nu skojar jag inte, helt jäkla sjukt döslut efteråt. Kläderna droppar och man har saltkorn på halsen för att man är så svettig. Och träningsverken de första gångerna var inte nådig. Samtidigt som man som instruktör ska orka med hela passet ska man också ha ett headset på sig och pusha deltagarna. Så jag har tränat från dag 1 för att stärka min kondition. Just nu innehåller klasserna streetjazz, house, salsa och lite modern. Så kul. Men för att jag som sagt ska kunna lära ut det här måste jag bli godkänd i en kurs som jag håller på med nu. Varje kväll efter jobbet kör jag koreografin till klassen jag ska kunna utantill någongång i aug. Då ska jag också filmas då jag får ha en provklass. Filmen ska skickas in till en jury som ger en godkänt eller icke godkänt. Om man får godkänt får man jobba som Body Jam instruktör i hela världen! Jag förstår nog inte egentligen vilken chans det här är. Och det kostar mig ingenting! Det är bara så att jag måste jobba för Akropolis i minst 1 år om jag blir godkänd- men det är ju bara kul!

Sen ringde en annan danschef för Akropolis i Marienlyst, typ en kvart med bil härifrån och ville träffa mig. Även denna gång hade jag Robin Cras som guide i passagerarsätet bredvid mig. Hon som jag träffade denna gång ville att jag skulle vara hip hop samt streetfunk danslärare åt 8-15 åringar. Så jag tackade ja och hon blev skitglad. Haha. Varje onsdag från med ngn gång i aug ska jag ha tre dansgrupper i olika åldrar och lära dom koreografier till en uppsättning på Drammens (en stad en kvart härifrån) teater som visas i jul. I början av aug ska alla instruktörer till dessa barngrupper träffas och käka pizza samt pussla ihop våra idéer till en produktion. Spännande!

Så ungefär så ser det ut just nu, vad gäller dansen. Och ni ska veta att jag är ohyggligt nervös. Men det borde gå bra. Alla är så himla snälla! Och glada. Herregud... "Kjempegreat!" "Flott!" hör man typ 100 ggr per dag. Det blir man glad av. Jag är glad att jag ger det här en chans. För om jag inte skulle göra det skulle jag ångra mig någongång och jag förlorar ju inget på det här. Om det inte går bra är det bara att sluta. Jaa, det där vet ju alla. Men förhoppningsvis ska det bara gå bra. Jag är laddad i varje fall!

Crasarna.

Bröderna Cras är ju ett släkte för sig.

Så himla klockrena så ni anar inte! Jag ler bara jag tänker på dom. Våra bästa vänner här, såklart. Vi lagar pannkakor, spelar gitarr, busar, festar, kikar film och sånt som vänner gör. Robin Cras har även varit min personliga guide under de första veckorna vi bodde här då jag inte hittade någonstans. Det var massa möten med danschefer och gymchefer och jag skulle ut med cv:n till butiker mm.. och visste inte nå hur jag skulle transportera mig. Så arbetslösa Cras fick helt enkelt följa med som sällskap överallt. Så himla söt! Vi har lånat bageribilen till Marienlyst för att träffa en danschef och vi har åkt buss, cyklat och vandrat. Men vid det här laget, och efter ett par felåkningar då jag åkt själv, så hittar jag skitbra! Överallt nästan. Vet i vilken affär man hittar den billigaste mjölken och vart de mysigaste utsikterna på bergen är mm... Jag älskar att man kan gå morgonpromenader upp på berget. Så underbart, och såna vyer! Vi bor ju i en dal, och det är någonting speciellt vackert med det.

Måste även tillägga angående bröderna Cras att det bästa dom vet är öl och snus. Och öl. Och snus.

Haha.

Bestemor och bestefar.

Första dagarna var det mest uppackning och skatteverket som fick underhålla oss. Familjen Cras har vi en evighet att tacka. Det är tack vare dom allt har gått så bra. Dom tog emot oss med öppna armar och idag är vi som en enda stor familj. Det är på deras bageri "Mjöndalens bageri och konditori" jag arbetar också. När vi kom hit fanns det varken kyl, frys eller tvättmaskin. Vi förstod ingenting. Men tydligen så är det ingen självklarhet i Norge när man hyr en lägenhet. Så, panka som vi var, tog bestefar (alltså Cras bestefar, vi kallar dom för bestemor och bestefar jämt, det bara blev så från första början) med mig till en elbutik. Där hittade vi ett kylskåp med en liten frys sammansatt också. Så jag köpte den. Men en tvättmaskin är aningen dyrare, så Robin Cras sa att vi kunde tvätta hos dom tills vi fått mer pengar. Då avbröt bestefar och sa: Äh, jag ringer till frugan och frågar om inte vi ska köpa den här tvättmaskinen så får ni våran gamla..." Och så blev det. Herregud vad snälla. Ja, både som stöd och extrafamilj, guider mm har familjen Cras varit helt underbara. Min bästis än så länge är alltså 65 samt runt 40 (Crasarnas bestemor och mor) som båda jobbar på bageriet och är suveräna! Så himla enkla och roliga. Vi har så kul ihop! Jag skulle aldrig gissa på att bestemor vore 65, omg!

Lägenheten för ca en månad sedan, kvällstid.

Fönstret ni ser ovanför den otroligt stiliga soffan i det förra inlägget ska det senare komma upp svartvita egenknäppta foton i. Så ni bara vet. Ser lite cp ut just nu... Det är mycket som ser cp ut. Men som sagt... Det kommer utveckla sig så fort våra plånböcker blir lite tjockare.

Dags att uppdatera kanske?

Ja, som ni ser på bilderna var det lite kaotiskt till en början. (Tryck på bilderna så får ni se mycket tydligare!) Men vad hör inte mer till en flytt än det? Vi fick punktering på släpvagnen på vägen hit och det kostade skjortan för Robins mamma och hennes man Anders. Till slut kom vi fram, efter en lååång och vaaarm resa. Helvete vad varmt det var! Helt sjukt. Rövsvett så det bara schtänkte om det. Äntligen framme i Mjöndalen var lägenheten en glad överraskning! Nya väggar och golv i alla rum utom köket och toaletten. Och väggarna och golven är så himla fina. Älskar väggarna. Det som är väldigt synd just nu är att vi inte ännu har skrapat ihop tillräckligt med pengar för att kunna göra den så fin som vi vill. Vilket är synd, för man vill ju bli klar! Men det kommer nog ta ett tag, tyvärr, innan vi får den att se ut som den borde. Tack vare väggarna trivs jag som en prinsessa nu ändå! Haha. Sammanlagt trettiofem bananlådor tror jag. Det vi var tvugna att ändra på först var kökstapeten, vilken gav mig en spykänsla- pojkrumsblå! BLÄ! Och sliten som fan, med fläckar. Jag tror inte att jag vill veta hur den här lägenheten såg ut innan dom renoverade den... Så köket ser inte ut som på bilderna idag. Utan väggen är numera jätteljus nougat och vi har även köpt en ikea-hylla som vi har på väggen! Toaletten får vara. Den är faktiskt behaglig och söt, och jäkligt svår att ändra på. Garderoben var nästa projekt, eller garderob och garderob, vår walk-in-closet var nästa projekt. När Robins pappa Dan var här skaffade han virke och satte upp hyllor så istället för bananlådorna som syns på bilderna är det nu vita hyllor på väggarna.

Också var man norska och bosatt i Mjöndalen!

Tjenis! Ville bara berätta att jag och Bobbie har det super. Nu är man norska med personnummer, konto, skattekort, folkbokföring och hela visan! Känns bra. Så jäkla svårt att veta vart jag ska börja med att berätta. För att ni ska se hur bra vi har det, krävs nästan de bilder jag har tagit under den här första månaden. Och för att ni ska få se dom behövs en extern hårddisk eftersom minnet på den här datan är mini och mina kort är feta. Och för att jag ska kunna köpa en sådan behövs en lön, som kommer den 10:e, så det här måste helt enkelt skjutas upp. Så ni får en helhet av det hela, om ni förstår.

Jag saknar alla och älskar Bobbie. Nu ska jag laga hamburgare åt grabben innan han kommer hem skitig som en gris (dock vrålsexig) och ska iväg och träna. Själv jobbar jag på ett bageri om dagarna, eller ordnar massa med lägenhet och andra viktiga saker för att våran vardag ska ta form (vilket den ändå har gjort i skapligt tempo under den här lilla månaden) med världens bästa bestemor, återkommer till henne. Annars dansar jag på Akropolis, ett gym tio min härifrån med bil, där jag ska börja jobba om ca en månad som barndanslärare samt Body Jam instruktör. Så nog har man saker att göra. Ingen dag är den andra lik. Spännande. Det är bara att ta dagen som den kommer.

Puss puss mina fina!