...

Det är någonting konstigt med mig. Det har varit så i flera veckor nu. Någonting förändras. Jag förändras. Ibland blir jag rädd och bara gråter. Ibland ser jag det som någonting positivt. Det värsta som finns måste vara när man känner sig nere och är tom. Tycker att ingenting är roligt, och kan inte sätta ord på vad det är.

Egentligen har jag absolut ingenting att känna mig nere för. Egentligen är allt så himla bra. Och jag är hur lycklig som helst, egentligen.

Jag borde nog komma bort. Det är nog det. Jag har alltid varit så hård på mig själv. Ställt så stora krav, att jag nästan kvävt mig själv många gånger. Likgiltig. Det är det jag är precis nu. Vidrigt!

Men nu ska jag ringa en underbar människa som lyser upp min tillvaro. Tack för honom. Och tack för mina vänner. Vill inte tänka på den dagen då vi är splittrade.

Skärp dig nu, Martina. Var lycklig. Du har ingenting annat att vara. Bara lycklig.

Jag behöver vår.